Vår kära Hanna

Har jag rätt att klaga? Det ligger stackarn och grubblar på, precis som att hon skulle behöva ha dåligt samvete över att inte vara nöjd med tillvaron.

Hanna postade sina tankar på FB idag och jag kan inte låta bli att lägga upp dom här. Så ofta man hör "du ska vara tacksam över att du lever" när det hänt någon nått allvarligt, inte en vidare tanke på allt annat personen ifråga kanske går igenom mer än "du lever"


Har jag rätt att klaga? (Hannas tankar)

.Jag fick berättat av en läkare att jag har varit en av de tre sjukaste de har haft någonsinn på Kalmar intensivavdelning, jag hade 10% chans att överleva.


Jag hade influensan, blodförgiftning, dubbelsidig lunginflamation, jag hade streptokocken som kallas mördarbakterien för den äter muskler. Mitt hjärta, mina lungor och mina njurar la nästan helt av. De två första dygnen när jag var nersövd visste de inte vad de skulle ge mig för medicin så allt testades.

Jag låg nersövd en vecka och hade en lång mardröm som pågick under hela den veckan....

Sen har vi alla OM: vad hade hänt om de tagit fler tester när jag var på VC? Hade det kunnat undvikas då?

OM jag inte känt att jag gav upp och ringde hem Stefan? Två timmar till hemma och jag hade kollapsat hemma med mina barn, vad hade hänt då?

OM vi inte stått på oss när ambulansen kom och som inte ville ta med mig för de tyckte jag skulle ta mig till VC igen?

OM ambulansen inte kört mig till infektion utan till akuten? En läkare sa att jag antagligen inte överlevt om jag blivit körd till akuten.

OM jag inte varit så satans ENVIS??

De sa jag skulle få vara 3 veckor på intensiven och sedan 3 månader på vårdavdelning. Jag var hemma efter 3 veckor!

Jag är den förste som kommer från intensiven till vårdavdelning utan någon medicin.

De trodde jag skulle få gå på dialys hela mitt liv, jag slapp!

Då kommer då frågan, har jag som mot alla odds överlevt, rätt att klaga?

Jag har fyra svarta tår från blodförgiftningen, de kommer att ramla av när kroppen stöter bort dem. Det är inte hela tån utan från nageln och upp. Det kunde varit hela benet, hela armen, eller kanske en hand, så visst är jag glad att det bara är tårna, men det är inte roligt för det...

Jag har tappat hörseln på vänser öra, vet inte om den kommer tillbaka, ska till öron den 15/5. Jag har nersatt känsel i höger öra. Att vara utan hörsel är väldans jobbigt och vissa ljud skär i örat. Jag blir väldigt trött när det är mycket ljud.

Att vara så trött hela tiden. Det blir bättre men jag som är van att göra 10 saker samtidigt orkar nu knappt göra en. Frustrerande!!

Är alltid törstig, har sura uppstötningar och halsbränna, ingen mat smakar gott - jag äter bara för jag måste.

Jag sover inte ordentligt om nätterna, jag ligger som i halvdvala hela natten. Vill inte börja med medicin för det så det kanske är ganska så självvalt.

Anstränger jag mig för mycket gör hjärtat dubbelslag.

Jag kommer aldrig att få full lungkapacitet igen.

Jag har jätteont i rumpan av att jag har legat på den så mycket under de här veckorna, jag har även superont i nacken.

Jag har ingen styrka i mina armar och händer och kan inte ens vrida av korken på ett mjölkpaket.

Eftersom mina muskler är helt förtvinade har jag träningsvärk varje kväll i lår, vader och benhinnor. Det kan ju iof räknas som positivt då de byggs upp igen men det är ytterligare en sak som gör ONT.

Och så kommer vi då igen till frågan: jag LEVER, har jag rätt att klaga då?



.